Mmm, så känns det, eller bör det kännas när man bygger hus. Det får inte finnas en tiondels procent i kroppen som tvekar, som undrar.

Men det har det funnits, iaf nån minut varje dag.

Det är skolorna jag tänker på.

Eller jag förresten.

Jag hade talat med en väninna, blivit ganska lugn, iaf för stunden.

Sen dök det upp en möjlighet, en gammal dröm som vaknade till liv och dammades av.

Häromdagen var det maken som förde det där med skolorna på tal. Att det inte kändes bra. Varför skulle vi välja bort det vi VET är det allra bästa för vår lilla tjej.

Att inte behöva oroa sig.

Så gick diskussionerna.

Fram tills igår.

Nu har vi tagit steget.

Vi har gjort det som jag alltid velat men som vi kanse ine rikitigt vågat drömma om.

Tagit reda på fakta, hanterat fördomar.

En person i mitt liv kommer bli så ledsen, så besviken. jag vet det är jag också förstås.

Men nu finns inte ens tiondels procents tveksamhet. Massor av barn födda 2007, blivande klasskamrater...dagis på samma gata..skogen runt knuten fortfarande..

Under veckan ska allt bara bekräftas, skriftligen, telefonsamtal ska ringas, dagiskö ändras.

Förhoppningsvis får vi även träffa Mälarvillan för nu vill vi komma igång med ansökan om bygglov mm. Nu vill vill bygga, nu vill vi ha vårt drömhuset, på drömtomten, i drömstadsdelen...

Vi har kommit hem...